I en mängd situationer i krisens spår ser vi hur företag säger upp medarbetare för att sedan hyra in dem via olika bemanningsföretag. I vissa fall sägs fler upp än nödvändigt för att rätt kompetens ska kunna hyras in och därmed säkerställas på lång sikt inom respektive företag. Efter ett antal månader kan den inhyrda personalen sedan återanställas.
Båttillverkaren Hallberg Rassy har t.ex. tvingats till en sådan lösning. I en artikel i Göteborgs-Posten går att läsa att människor är besvikna eftersom Hallberg Rassy enbart valt vilka de vill ska arbeta på företaget efter vilken kompetens de besitter. Länk till artikeln.
Den fråga som då uppkommer är hur svenska företag annars ska lyckas hävda sig. Det gäller i synnerhet inom tillverkningsbranscher där marknaden och konkurrensen är global. Är det inte viktagare att företagen finns kvar i Sverige eller finns kvar över huvud taget?
I ett annat fall har vi kunnat läsa om Postterminalen i Umeå där arbetsledningen försökt betala människor för att sluta eftersom turordningsreglerna har hindrat att rätt kompetens bibehålls.
Om man överför ovanstående exempel till ett småföretagarperspektiv innebär det en hel del problem för småföretagaren att omfattas av LAS. I synnerhet vid behov av neddragningar eller omstruktureringar. Att betala människor för att sluta är dock oftast uteslutet.
FöretagarFörbundet vill därför att LAS inte ska omfatta företag med upp till tio anställda. Det är viktigt att dessa företag ges bästa möjliga förutsättningar för att växa och därmed ökad möjlighet att generera ännu fler arbeten. Utöver det minskar problemet med att bibehålla kompetens och farhågor för problem vid personalanpassningar.
Varför kan inte den person som tar väldigt stora risker och lägger ner all sin energi i att bygga upp ett företag och skapa välstånd, bemyndigas att också fatta beslut om vilka personer som bäst driver företaget framåt?
17 februari 2010
